Frösdag

Jag är blind och dom är dumma.

Snöar just nu. Det är tragiskt, vårkänslorna strömmade runt mig igår, men nu är dom gömd under snön. Blä. Idag gömmer jag mig och hoppas på att nån kommer och stryker mig över håret, fast jag sagt nej till alla. Kan ingen läsa tankar? Kan iofs inte jag heller, men ändå. Vågar inte säga till för då kommer tårarna. Behöver närhet och omtanke i alldeles för stora mängder, så stora att ingen normal människa kan uppfylla mina behov. Känner mig som tre år, helt okapabel att klara mig själv på vissa plan (inte en tre-årings plan, men på något annat slags sätt, vet inte, är svårt att förklara. Vill bara vara liten igen).

Sluta springa med en plastpinne i munnen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0