Förr i tiden
Så har skrev jag i min dagbok den 5 augusti 2002
"...Jag måste även börja äta nyttigare och bättre. Därför vill jag pröva att räkna kalorier. Jag vet att det här kan vara riskfyllt/farlig mark. Och om jag börjar kan det vara svårt att sluta, och det kan (om det går för långt) leda till anorexia. Men jag är inte hjärndöd än, så jag ska inte låta det gå så långt"
3 september 2005
"Insikten börjar komma i takt med att födan jag stoppar i mig når magsäcken. Äcklad, det är så jag känner mig. Det är inte förrän nu jag halvt börjar fatta, fatta vad jag gör mot mig själv, fatta min omedvetna självmisshandel av kropp och själ, fatta konsekvenserna av min planerade förstörelse. Jag fattar, men kommer aldrig någonsin förstå varför.
Tanken om att även jag skulle kunna vara lite rundare, rund och go som man brukar säga. Men inte jag, det går inte. Dom två orden går inte ihop. Om jag blir rund blir jag inte go, jag blir ett berg av äckliga valkar, äckliga tankar och du kommer aldrig få se ett leende på mina läppar.
Ja tack, hjälp mig. Jag behöver hjälp. Börjar gråta nu, jag gör ofta det när jag inser hur dåligt jag faktiskt mår, hur sjuk jag egentligen är. Då kommer tårarna återigen på besök. Men jag torkar av dom, sparar dom i en fontän av sorg, så jag ser dom, så att ingen annan förstår innebörden med den sorgset vackra fontänen."
Ojojoj vad det väcks en massa tankar och bortglömda känslor när jag läser mina gamla dagböcker. Så naiv jag var förut, ung och dum som man säger. Fan. Aja, ingen vits att ångra min dumhet, hjälper inte. Bara att ta nya tag och försöka göra framtiden till en bättre tid.
"...Jag måste även börja äta nyttigare och bättre. Därför vill jag pröva att räkna kalorier. Jag vet att det här kan vara riskfyllt/farlig mark. Och om jag börjar kan det vara svårt att sluta, och det kan (om det går för långt) leda till anorexia. Men jag är inte hjärndöd än, så jag ska inte låta det gå så långt"
3 september 2005
"Insikten börjar komma i takt med att födan jag stoppar i mig når magsäcken. Äcklad, det är så jag känner mig. Det är inte förrän nu jag halvt börjar fatta, fatta vad jag gör mot mig själv, fatta min omedvetna självmisshandel av kropp och själ, fatta konsekvenserna av min planerade förstörelse. Jag fattar, men kommer aldrig någonsin förstå varför.
Tanken om att även jag skulle kunna vara lite rundare, rund och go som man brukar säga. Men inte jag, det går inte. Dom två orden går inte ihop. Om jag blir rund blir jag inte go, jag blir ett berg av äckliga valkar, äckliga tankar och du kommer aldrig få se ett leende på mina läppar.
Ja tack, hjälp mig. Jag behöver hjälp. Börjar gråta nu, jag gör ofta det när jag inser hur dåligt jag faktiskt mår, hur sjuk jag egentligen är. Då kommer tårarna återigen på besök. Men jag torkar av dom, sparar dom i en fontän av sorg, så jag ser dom, så att ingen annan förstår innebörden med den sorgset vackra fontänen."
Ojojoj vad det väcks en massa tankar och bortglömda känslor när jag läser mina gamla dagböcker. Så naiv jag var förut, ung och dum som man säger. Fan. Aja, ingen vits att ångra min dumhet, hjälper inte. Bara att ta nya tag och försöka göra framtiden till en bättre tid.
Kommentarer
Trackback
