Babysteps?

Först är det bra, men så faller jag så snabbt, så lätt och känslan av utanförskap infinner sig allt för ofta. Jag vill inte vara den människa som jag är, jag vill inte reagera som jag gör, jag vill inte känna mig på plats 375 varje dag.

Promenerade hem i natt, eller imorse kanske det snarare är. Det var skönt men extremt jobbigt, psykiskt. Jag insåg saker som fick mig att darra ända in till skelettet. Det har inte funnits i min värld förut, men när tanken gjorde sig synlig blev allt så självklart. Självklart, hemskt, tragiskt och förkrossande. Det gjorde ont i min själ och jag skäms, jag skäms över mig själv och min hatiska syn på mig själv.

Kom hem 5 imorse, somnade vid 6, vaknade vid 8.... somnade om ett tag men kl 9 var det kört och jag fick panik. Hur fan ska jag klara av att leva när jag inte får känna mig levande när jag försöker?

Just ja, Bond igår med två av de bästa. Det var hoppigt och mycket armviftande från min sida. Filmen var tydligen väldigt bra, jag var för neg för att se det. Men det var nog bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0