Panikångest.

Sitter där och lyssnar, försöker ta in all info. Ingen runt omkring mig lyckas, och inte jag heller. Alla sitter där och stirrar rakt fram med panik i blicken. Jag med, fast det slutar inte där för min del. Jag vill dö, förstår inte vad jag gett mig in på. Hur i helvetet hade jag tänkt det här? Jag är under konstruktion, inte färdiggjord för att plugga. Jag vill storma ut från klassrummet, gråta hejdlöst och försvinna, för alltid. Det är lättare, mkt lättare, för den andra vägen är tamigfan inte värd att gå. Jag behöver gråta och dubbelt så mkt tid. Allt är galet och jag har panikångest. Om mindre än två timmar ska jag vara människa igen. Bara att korka upp och hälla på. Hejdå.

Kommentarer
Postat av: Marita

Hej

Känner igen mig i det du skriver.

Jag läste ett år på Sjuksköterskeprogrammet för några år sedan. Det jag funderade på nästan varje dag under det året var hur fanken jag skulle klara av att bli sjuksköterska och ta en massa ansvar. Var det verkligen rätt för mig?! Första veckan grät jag varje kväll efter skolan. Jag började hetsäta igen och insåg väl först i efterhand att jag absolut inte alls var fisk och stark mentalt för att göra detta. Den dag jag var och skulle sälja mina kursböcker på skolan efter att jag hoppat av, var nog den bästa dagen under det året på Ssk-programmet. Efter en vända till på Freja och eftervård har jag nu varit klar Receptarie i ca 2 år och när jag läste den utbildningen kände jag mig mer stabil och redo i mig själv att bli något och ta ansvar... Pressa dig inte till något som du inte mår bra av, bli frisk först. Kram och lycka till!

2008-09-03 @ 13:46:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0