It's only in my head

Idag när det fysiska känns lite bättre så kommer en annan baksmäll (dock väntad). Det tar på psyket att vara hemma, ensam och sjuk, helst när man VET att man inte får träffa någonpå riktigt, inte krama någon på flera flera dagar. Det tog hårt idag. Jag satt och smågrät ute på en stol när magnus kom cyklandes (han kom för att hämta ett paket han skulle posta åt mig). Han stannade en meter ifrån mig. Fy fan vad svårt det var. Där stod han och där satt jag, ledsen, utan att få krypa upp i hans varma, tröstande famn.

Jag vet att det var bäst så, om man tänker långsiktigt men det gör det fan inte lättare.