Katastroftankar

Jag har så svårt att glädjas åt det underbara i livet, mina katastroftankar har alltid övertaget. Jag vågar inte drömma, hoppas eller leva, rädslan för att det inom snar framtid försvinner tar över. Igår kunde jag inte komma på en endaste positiv tanke om allt det här. Så fort en sådan tanke börjar gro, river jag upp den som ett gifitigt ogräs. Jag är så rädd för att drömmen ska kraschas, att jag inte tillåter mig själv att drömma och le, för om jag redan är inställd på katastrof kanske fallet inte blir lika hårt när det väl inträffar (märk mitt ordval - "när" och inte "om"). Jag berövar mig själv glädjen med livet, om och om igen.

Jag skäms så och kan inte sluta gråta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0