Sitter och svettas, vart tog min kyla vägen?
Var på mitt andra inskolningspass igår på Umedalen, det gick finfint. Jag börjar redan känna mig lite hemma där, vilket känns skönt. Även de boende känner igen mig och kommer ihåg mitt namn. Det känns småmysigt och hemtrevligt.
Igår var jag även på vårdcentralen för att försöka komma till underfund vad det är för fel på min mage, som är fem resor knäppare än vanligt. Läkaren jag fick träffa hade skummat igenom mina journaler och redan konstaterat att mina problem var psykiska, innan jag ens kommit dit. Läkaren hade dessutom missuppfattat en hel del i journalerna och fått för sig att jag var endast var psykiskt trött förra sommaren (för det hade ju förmodligen ingenting att göra med att jag förlorade en massa blod och järnvärdena var i botten). Sedan fick jag frågan "vad vill du att JAG ska göra?!". Ja men gissa, kanske FÖRSÖKA hjälpa mig!? Fy farao vad arg jag blev. Kasst bemötande och mitt redan dåliga förtroende för läkare raserade ner i en djuphavsgrav.
Tack och lov för de som jobbar på psykoterapienheten, dom är bra dom. Mänskliga och omtänksamma. Träffade min gamla pt när jag var på väg hem därifrån och vi pratade en stund. OMTANKE.
Nu ska jag ta itu med middagen, sedan baka kaffecheeseacake innan jag hoppar på cykeln och beger mig till Umedalen igen, för mitt sista inskolningspass!
Åh! Korkade äggläkare!! Jag hatar sånna! Man kommer ju dit för att man vill ha hjälp! Visste man själv svaret innan hade man ju inte behövt komma dit! När jag va hos ortopeden med min axel var det oxå så att han frågade vad jag tyckte att han skulle göra... ÄGG!!
Men ååh vad sur man blir. Vad duktig du var som tog tag i det och så himla synd att du inte får någon vettig hjälp. Skit!
