Det är fint, det är fult.

Försöker fastna i varje liten rörelse jag gör, koppla bort omvärlden och bara finnas där jag är. En tråd. Stänga av hjärnan och uppleva nuet. Men tråden delar sig. Jag vill att det ska vara tyst, så tyst att jag hör lillans hjärtslag överrösta mina egna. Tråden går inte att trä in i nålen och där slutar det.

Jag har tappat bort något.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0